Jag såg det snöade ...
Vaknade och mådde pyton. Har känt mig trött i några dagar och idag slog det till ordentligt. Igår hade jag dock inte mycket energi när vi var i Timrå och Sundsvall för våra två intervjuer. Vi hade sex timmar att ta död på mellan de två intervjuerna så vi passade på att handla julklappar, dricka kaffe och käka lunch. Mysigt men ganska jobbigt faktiskt. Köpte klappar till kompisarna, syster och mor.
På kvällen var jag halvt död och gick och la mig tidigt. Pappa köpte echinea gard (eller hur de stavar det) idag så jag har kurerat mig med säkert sex kurer. Jobbet gick hur lugnt som helst idag. Det kom inte en enda besökare på hela dagen så jag satt och transkriberade hela dagen. En och en halv intervju hann jag med.
Tittade ut från visningslokalen och vad såg jag? SNÖ! ME LOVE! Blev så glad! Dock blir väl glädjen kortvarig eftersom att det ska bli plusgrader i morgon. Hmpf!
Fick ringa Vägverket från jobbet och be de komma och sanda för långtrandarna kom inte uppför backen från fabriken vid kontoret. Mannen satt i sin långtradare bredvid kontoret och hade testat fyra gånger att komma upp. När jag sa att jag hade ringt efter vägverket och att de var på väg blev han så himla glad och tyckte jag var snäll. Passade på att erbjuda honom en kopp kaffe medan han väntade och kände stolt att jag gjort dagens goda gärning. Jag gillar att vara snäll!
Morfar och mamma kom och hämtade mig och passade på att titta på film om hur tunnlar byggs. När jag gick ut i kontoret och skulle lägga tillbaka laptopen i skåpet så gick larmet (visningslokalen är i en del av byggnaden och sköts av ett separat larm) så med paniken i halsen sprang jag ner i lokalen och till telefon och ringde Securitas. Någon hade glömt bort att jag fortfarande var kvar i byggnaden och hade därför släckt ner byggnaden och larmat. När jag sedan skulle larma på ca 10 min senare så gick inte larmet att sätta igång så jag fick ringa tillbaka till de och så fick de guida mig igenom proceduren och fick mig att springa mellan de olika larmen och trycka fyrkant hit och stjärna dit.
Morfar skjutsade hem oss. Att åka bil med honom är som mamma fint uttryckte det ”en nära döden upplevelse” Det är väl vi som är släkt som borde ta av han körkortet. Det är dock inte så himla lätt …
Om en vecka så börjar min resa mot varmare breddgrader. Det ska bli väldigt skönt. Behöver den resan av massa olika skäl. Sen funderar jag lite då och då på en viss grej. Men det är väl sådant som framtiden får utvisa …
Adios amigos!
